Ingenting kan skrämma dig mer än dig själv
Hade svenska idag och läste en novell av Ernest Hemingway. Den handlade om en liten pojke som trodde att han skulle dö eftersom doktorn sa att han hade102 graders feber. Han ville varken sova eller lyssna på sagor på grund av sin rädsla. I slutet berättade hans pappa för honom att det var en annan sorts termometer och 102 grader är inte dödligt.
På utsidan är det bara en vanlig berättelse som inte alla betyder mycket. Men vad jag såg är att, så är det alltid med människor. Vi skrämmer oss själva. Verkligheten kan inte vara mer farlig än vad vi inbillar oss. Även fast den gör det, så kan vi dämpa ner den genom att få en lugn inbillning som t.ex "äsch det här är inget, klarar det på ett halvt finger".
Vi har en rädsla för framtiden eftersom det känns så främmande. Ingen vet vad som kan hända vid sista sekunden. Vi vet ingenting om den därför blir vi osäkra. Men ofta är det så, iaf för mig. Att jag blir osäker innan jag bemöter någon större händelse. När jag väl möter situationen känns allting mycket lättare som om jag har gjort det tusen gånger förut.
Ja, ingen kan skrämma dig mer än dig skälv.
